...att jag är ingenting, egentligen. Jag förstår det nu. Jag kan inte mycket, jämfört med andra kvinnor. Det finns kvinnor, som har barn, män och ett liv, som är levande. De gör inget väsen av sig. De har gårdar, djur, vänner, glada barn. De märks inte så mycket, men nöjer sig med det. Det är de kvinnorna, som inte syns, som är dom viktiga. De uträttar storverk, i sin bygd, i sina städer på landet. Jämfört med dem, är jag inget.
Man tror, att man har en betydelse, att man är speciell, att man är något, ibland mer än andra. Men det är inte sant. Så fort man tänker den tanken, så är man långt ifrån vad det är, att vara människa.
Att bli förlåten är stort, att förlåta är större. Jag har vetat det hela tiden, men i praktiken, fungerar det inte alltid. Ibland tar vårt övermod och våra besvikelser överhanden och livet splittras igen och igen.Det är svårt, att inse sanningen.
Mycket ligger i barndomen. Hur mycket kärlek och trygghet, var våra föräldrar kapabla att ge oss som barn? Hur mycket hade de i sin kappsäck, när dom träffades? Hur mycket blev det tillsammans av kärlek, omsorg och kamp? Eller orkade de inte heller? Orkade de, men levde som halva människor?
Vi bär med oss en kappsäck, med allehanda ting. Mest av allt längtar vi efter det som vi inte har haft, kärlek. Kärleken räddar liv, ger hopp och längtan till oss svaga. Vi som längtar så mycket efter kärlek och tröst. Vi som inte har fått så mycket av den varan. Kärleken är underbar. Lika för alla människohjärtan, svarta, vita, gula, blå. Lika för mig och dig.
De kvinnor som ger sina barn och män kärlek och kamratskap, är de kvinnor som bör hyllas. De som inte märks, i bygderna, de tysta, de nöjda och kämpande. Kämpande för kärleken, till livet, familjen och naturen och även hela jorden. Det är de, som är de verkliga hjältarna.Det är de som bär upp och för livet vidare. Det är de som är glädjen och hoppet. Det är de som styr världen.
